Under en 6-veckorsperiod, f.o.m. mitten av oktober .16, var jag bokad för en volontär tandläkarinsats vid Mutomo Mission Hospiital Dental Clinic.
Mutomo är en mindre lantortsstad i sydöstra delen av Kenya, ungefär mitt emellan Nairobi och Mombasa. Jobbet administreras av Läkarbanken.
Att jag i anslutning till denna min insats skulle försöka göra någon safari, eller kortare 2-3 dagars utflykt, var jag klar över, dock inte exakt när, hur och varthän.
Men jag har genom åren lärt mig att om man ger saker och ting tid nog att mogna fram brukar ett bästa alternativ så småningom utkristallisera sig.
Så gjorde det även denna gång.
Upprinnelsen till den 3-dagars tur jag här, dag för dag, skall beskriva, står att finna i Hedemora. Under mitt vikariat som ”Asyltandläkare” där, under våren, kom jag i kontakt med Bertil Wennberg. Han hade i många år jobbat på Grådö mejeri, men efter sin pensionering blivit tillfrågad om han kunde ta på sig att hjälpa en massajby i Engaruka, (nära Ngorongoro i Tanzania), att starta upp ett mejeri. Han hade sagt ja till uppgiften/utmaningen.
Detta första projekt hade lyckats så bra att han helt enkelt ’adopterats´ av folk där nere, och numera allmänt kallas ”Massaj-Bertil”. Om detta berättade han entusiastiskt vid vårt första möte. Det visade sig sedan att han även fått i uppdrag att hjälpa till med att starta upp ett annat mejeri i regionen, nämligen hos shaggafolket, en etnisk grupp, som lever och bor Kilimanjaros sluttningar, nära staden Moshi.
Dessa Bertils berättelser fick mig att börja spinna och spåna på möjligheter att göra ett studiebesök till något eller båda dessa nystartade mejerier. Adresser till hans kontaktpersoner bland massajer och shagga hade jag fått.
Jag riktade in mig på att i första hand försöka ta mig till Engarukaområdet som inte ligger så långt från Lake Natron och den aktiva vulkanen Al Donya Lengai, vilka man skulle kunna passa på att samtidigt bese, då båda dessa objekt är unika och väl värda ett besök.
Allt medan våren framskred, sommaren kom och min Kenyafärd närmade sig, kom jag fram till att en sådan kombinerad Engaruka-Lengai-Lake Natron-tur skulle ta för lång tid att genomföra med de begränsade dagar jag hade till mitt förfogande. Då framstod Moshi-alternativet som betydligt mer passande och genomförbart.
Efter att väl ha kommit fram till det, vidtog detaljplanering, kontakt med alla berörda parter, samordning och förhandsbokningar. Med dessa förberedelser i hamn återstod bara implementeringen av resan. Den gestaltade sig som följer:
Efter lunch den 29/10 blev jag hämtad av Tate, en av chaufförerna på Toshcab Tours, det lokala taxiföretaget här i Mutomo. Vårt mål för dagen var att före mörkrets inbrott nå fram till Loitoktok vid Kilimanjaros fot, och ett gästhus som jag kände till från ett tidigare besök.
Denna vår ambition lyckades sånär. Men att vi inte riktigt hann fram före skymningen får skyllas på min obotliga nyfikenhet, vilken föranlett ett antal stopp undervägs.
Vad var det för stopp? Jo, det första föranleddes av något så trivialt som skräp. Till skillnad från Sverige och Tanzania har man i Kennya inga förbud mot, eller fåföljder av, att kasta skräp, vind för våg. Efter att ha passerat Yatta-platån, (världens längsta lavaflöde), och lugnt flytande Athi.flod, såg jag i utkanten av ett samhälle så mycket plast, papper och annat skräp på marken, eller i och runt buskar, att det på avstånd såg ut som ett blommande fält. Fick lov att på bild dokumentera det hela.
Samma sak blev det när jag fick se en solitär jättelik baobab. Det var det största och mest omfångsrika träd jag någonsin sett. Tog en bild där jag försöker staga upp detsamma, som jag skämtsamt brukar säg till dem jag visar bilden. Förmodligen kan den ha slagit rot på Jesu tid. Vem vet, men stort och mäkta imponerande var det. I bakgrunden på bilden ses en mer normalstor acasia, av paraplymodell.
Ytterligare ett par stopp gjordes. Det var efter att vi vid staden Emali svängt av söderut och färdats på den relativt nybyggda asfaltväg, (turmac road), som likt en svart mamba, ringlar sig fram över massajslätten, med Kilimanjaros mäktiga vulkankägla stolt resande sig mot skyn. En sådan syn.
Det första stoppet här förorsakades av tre antiloper. Det var långhalsade giraffantiloper, (gerenuker), som i den högvuxna bushen lugnt och stilla exponerade sig. Vilka distingerade och förnäma skönheter, speciellt den hona som med högburet huvud och vackert tecknade öron, i lyssnande läge, länge betraktade den ´muzungu´ som själv betraktade och fotograferade.
En sådan skön kontrast till det torra bushlandskapet.
Strax före skymningen och bara ett par mil från vårt mål stannade vi till för att gå upp på en liten kopje´´ och därifrån ha fri sikt mot den ut molnen delvis framskymtande vulkankäglan, nära 6000 meter hög.
Till Loitoktok Guesthouse hittade vi efter att ha frågat oss fram lite grann. Mycket hade hänt sedan jag för fyra år sedan besökte stället. Dels hade man byggt ut en helt ny restaurangdel, men också ökat antal rum och bytt namn till ´Kilimanjaro resort´. Allt detta hade skett under manager Moses Bulis ledning. Han var inte där när vi anlände men ringde senare under kvällen och frågade försynt om han kunde joina oss påföljande dag på vår planerade tur till Fukeni, nära Moshi, där det shagga-mejeri låg, som ´Massaj-Bertil´ varit med om att ställa i ordning.
Jo, men visst, nog skulle det gå bra att han hakade på/följde med.
Nöjda med dagen och efter en god middag drog vi oss, Tate och jag, till våra respektive sängar omgivna av så höga moskitnät att man tyckte sig sova så som förr adel och kejsare sov i sina slott och herresäten.
/Gunnar Lundström