Söndagen den 14 januari 2018 steg jag upp tidigt, gjorde i ordning en enkel matsäck bestående av en termos fylld med passionsjuice, samt ett kexpaket. Med denna enkla förning på ryggen och en iPad i min hand begav jag mig vid soluppgången, kl 6.30 am, ut i ett nästintill folktomt Mutomo.
Jag följde den rödaktiga grusvägen genom samhället i riktning Nairobi.
När jag några dagar tidigare kommit den vägen hade jag noterat några stora stenbumlingar, bumlingar med dimension och karaktär. Tänkte då att dit skall jag gå vid första bästa tillfälle. Detta tillfälle inföll just denna tidiga morgon.
Efter att ha mött ett fåtal personer och några åsnor bärande gula plastdunkar på sina korsmärkta ryggar, och sedan jag tagit av på en sidoväg, närmade jag mig den märkliga formationen.
En ung grabb kom ikapp mig längs vägen, och vi började prata. Han hette Ted, var 10 år och bodde i närheten. Visst kunde han visa mig till klippformationen och den vattendamm som skulle finnas där.
Över ett par fält av bönplantor, och genom en gles buskvegetation tog vi oss fram till formationen. Upp på en slipad närbelägen häll så att vi kom jättekastet ’in på livet’. Tog några bilder. Även den vattenfyllda dammen syntes därifrån.
Det var en pigg och vaken pojke som visade mig rätt och som som sagt bodde alldeles i närheten. Från toppen av den slipade klippa vi stod på såg man hans föräldrahem/shamba.
-Follow me, come, sade han och gick i riktning ditåt. Dock visade det sig vara mycket brant, för att inte säga stupt, att gå ned där. Grabben försvann i alla fall utför klippbranten, ja som en barfota stenget for han fram.
Även om det tydligen gick, tyckte jag det var för stupt för mig, men han vinkade uppmuntrade och sade.
-Come, come, it’s ok.
Jag fick lov packa ned ”paddan” i ryggsäcken och försöka.
Jo, det gick. Jag kom ned på plan mark utan vare sig blessyrer eller benbrott.
Sedan bar det av genom gles men taggig bush och över majsfält där det också odlades bönor och melon.
Snart var vi framme vid hans hem, ett par små tegelbyggnader omgivande en stampad jordig gårdsplan. Där satt hans far på en stol hållande ett mindre barn i knäet. Jag gick fram och hälsade. Emanuel hette pappan.
Snart kom också modern, Sara, ut på gården och vi kunde hälsa. Jag fick en stol och satte mig ned. Detta unga par visade sig ha sex barn, där Ted, eller Teddy som de sade, var äldst. Han Emanuel var född och uppvuxen här, strax utanför Mutomo, och hade av sin far tilldelats den bit land, här intill klippan, land och mark där de kunde bygga, bo och odla.
Hon Sara däremot var från Kakamega, i nordväst och inte så långt från Mount Elgon och Uganda. Han hade träffat henne under ett jobb på en sockerrörs-plantage där uppe nära hennes hem. Kärlek hade uppstått, och för ett par kor, en get och en summa pengar till hennes far, hade de kunnat gifta sig.
De var lätta att prata med, och visade sig förvånansvärt ’moderna’. De hjälptes åt med barnskötseln, för Sara åkte ofta lokalbuss till Kisumu vid Victoriasjön, för att köpa upp omena, den lilla fiskart som i stora mängder dras upp där, och torkas. Sedan transporterade hon den hit till Mutomo för att sälja på det enkla marknadsståndet de har här i stan. Tufft.
(Tänk er in i allt skump och all trängsel i lokalbussar och under värmeböljor den långa sträckan t.o.r. Mutomo-Kisumu). Beundransvärt!
Ibland åkte han, men annars brände han tegel, framställd av den röda jord som fanns på deras ’fådda’ mark. Efter 2-3 dagars bränning var de hårda nog, och klara till försäljning.
Ett mindre träbord ställdes fram och så serverades te och nygräddade mandazi en sorts flottyrkokta anisbröd. Dessa dock runda i formen.
Här blev jag kvar i minst en timmes tid. Vi hade mycket att prata om.
Efter att ha tackat för mig visade mig min unge ’barfotanisse’ stigen ut till vägen. Under den promenaden sade han försynt att han gärna ville skaffa sig ett par skor. Jag hade 200 Ksh, motsvarande 20 Skr i fickan. Dessa pekuniära, om än små, medel fick han, och tackade hjärtligt för det.
Tillbaks i mitt lilla hus, Villa Appollonia, på sjukhusområdet var jag precis till kl. 10 am, den tid Celina brukar servera gröt. Så gjorde hon också nu. Kan försäkra att jag efter en dusch och klädombyte, njöt av denna traditionella lättflytande gröt, kokt på durra och millet, två lokala sädesslag.
När jag i efterhand tittade på min nya iPhones hälso-app visade det sig att jag gått över sex km, och exakt 11.339 steg. Inte illa, om jag får säga det själv, vilket jag precis nu gjorde.
Många hälsningar från ett januarivarmt Mutomo.
Gunnar Lundström
PS Jag funderar på att vid tillfälle göra ett återbesök hos denna unga trevliga familj. Jag har något keramiskt alster att skänka dem. Vi får se. DS
************************************************************************
Och här kommer den skildringen:
Ytterligare en morgonpromenad i Mutomo och vad den ledde till.
(Återbesök hos Sarah och Emanuel).
Beskrivningen av min promenad en tidig januarimorgon i Mutomo, den där jag ”råkade” komma i samspråk med tioårige Teddy som vägledde mig över mark och moras fram till den märkliga klippformationen, samt bad mig följa honom hem till sina föräldrar, Sarah och Emanuel, den berättelsen avslutade jag på följande sätt:
”Jag funderar på att besöka denna trevliga familj igen. Har en keramisk grej som de kan få. Jag får se hur det blir med det”?
Under de påföljande dagarna, ja dryga veckan, tänkte jag ibland på det, tills det plötsligt stod klart för mig att det skulle jag göra, absolut. Kom nämligen på att ett självklart bättre alternativ till att skänka dem en keramisk vas var att ge dem lite barnkläder. De hade ju en nyfödd familjemedlem, ”deras sjätte barn” i ett elvaårigt äktenskap.
Kanske skulle stickade små babykläder som kortbyxor, kofta och mössa samt en liten filt, en så kallad babyuppsättning passa. Men var få tag i en sådan?
’Niemas problemas’, ” nakuna matata”, inga problem.
Ingrid, min fru, hade gjort ett 10- tal sådana uppsättningar, som jag fått ta med hit ner. (På långdistansflygningar får man nämligen ta med 2×23 + 7 kg i hand-bagage). En av dessa .’babypack’, var ju som gjorda att skänkas till det påvra men mycket trevliga och gästfria paret.
Förutom denna anledning till återbesök, hade jag fått i uppdrag, från två av de i Sverige som fått min berättelse, läst den och berörts av den, att till familjen ge ett penningbidrag. Det uppdraget, från Birger Rockler och Åke Lagerqvist, åtog jag mig med glädje..
Här förelåg således ’givande’ skäl och anledningar till återbesök.
En lämplig dag för detta inföll söndagen den 28/1 anno 2018. I tidig och sval morgonstund gav jag mig av med mina gåvor nedpackade i en röd liten rygg-säck. När jag hunnit så långt som till det ställe där jag kommit i samspråk med Teddy, just där saktade en motorcyklist in och stannade. En yngling hade han på ’bönpallen’. Så säger den hjälmförsedde föraren:
- Do you remember me?
- Where have we met, sade jag. Men innan han hann svara kom jag på vem det var.
Nämligen den trevlige kock som jobbat i sjukhusets kök, i nov. -16, under min närmast föregående tjänstgöringsperiod här i Mutomo. Det var han som den gången bjöd mig på två traditionella rätter, tillagade av getmage.
Jack, som han heter, var alltid glad och positiv, ja närmast sprallig. Men han hade nu fått ett annat jobb.
På min fråga om han bodde i närheten, svarade han, och svepte med handen, att detta var hans fars land, av vilken han fått sig tilldelad ett stycke för att bo och bebygga. Det lät på samma sätt som Emanuel hade beskrivit hur han och Sarah tilldelats sitt stycke jord och mark. Förresten, berättade Jack entusiastiskt, bodde hans far, med sin tredje fru, alldeles i närheten, ja man såg det vit-rappade huset, bara 50 meter bort. Han föreslog att vi skulle hälsa på de två gamlingarna, som båda var över 80 år.
Det blev en trevlig pratstund där utanför huset, i den värmande morgonsolen.
Jack undrade dessutom om jag träffat hans båtbyggande kusin när jag besökt Watamu och Malindi? Jag had fått målande beskrivningar om hur fint det var, där vid Indiska Oceanens kritvita stränder. Jo, men visst, nog hade jag träffat hans båtbyggarkusin, och kunde således, om än sent, hälsa från honom.
Fadern, 87 år, visade sig ha jobbat såväl på ögruppen Comorerna som på en sockerrörsplantage utanför Kakamega. Detsamma hade ju Emanuels far gjort, så mina aningar om hur saker, ting och släktband hängde ihop, övergick till ren och skär övertygelse.
På min fråga om Emanuel, som bodde ett kort stycke därifrån, var bekant, bekräftade Jack att de var bröder. Inte helbröder, men med samma far.
Jacks mor var faderns första, medan Emanuels mor var hans andra fru.
Vilket sammanträffande!
Sedan jag tackat hans far och styvmor skiljdes våra vägar. Jack återgick till sin avbrutna motorcykentur, medan jag tog stigen upp till hans halvbror med familj.
Framkommen till deras shamba syntes bara några frigående höns, samt ett par av de mindre barnen ute på gårdstunet. Vad jag genast lade märke till var det stora antal tegelstenar i vardande som var utlagda till tork inför väntande bränning.
Snart uppdagades att det var besökare på gården, och jag hälsades glatt av såväl de äldre barnen som deras föräldrar.
Emanuel visade mig sin jord- eller lertäkt och beskrev hur ugnen byggdes upp och,inför den 3-4 dagar långa bränningen, täcktes av ett tätt lager med lera.
Snart nog ställdes bord och stolar fram under en av gårdens skuggande träd.
Denna gång bjöds jag på rostade majskolvar, allt medan vi samspråkade om mångahanda ting.
Att jag hälsat på fadern, samt kände Jack, var lika förvånande som glädjande.
Vi kom så småningom in på ämnet familjeplanering, eftersom Sara nämnt att sex barn var nog för både hennes och Emanuels del. Då jag vet att man på det så kallade ’Sweden-Mutomo project’, driver bland annat sådana frågor lovade jag att kontakta dem. De var mycket intresserade av hembesök av någon som ansvarar för familjefrågor.
Så småningom nämnde jag att min fru brukade handarbeta och att hon skickat några babykläder. Var det något de var intresserade av och ville ha?
Ett klart och otvetydigt ja fick jag på den frågan.
Öppnade ryggsäcken, tog fram klädespersedlarna och lade ut dem på det lilla träbordet. Det rådde inte minsta tvekan om att detta var en gåva som gladde. Sara granskade, lyfte upp och kände på alla plagg, och snart nog drogs det ena efter andra på deras minsta.
Det lilla mörkhyade gossebarnet klädde fint i de färggranna plaggen även om mössan satt på sniskan, ja helt och hållet bak och fram. Efter ett påpekande från min sida, rättades felet snart till. Gossen lyftes upp och bars omkring av såväl mor som storasyster. Ja även fadern fick hålla gossen i famn.
Strax innan jag tänkte tacka för mig och gå, berättade jag om att jag skrivit ihop en liten redogörelse för föregående söndagspromenad, hur jag kommit i samspråk med Teddy, och med hans hjälp kommit nära den märkliga klipp-formationen för att sedan bjudits att besöka hans hem och föräldrar. Jag hade också beskrivit hur gästfritt jag blivit bemött, bjudits på te och tilltugg, samt hur deras strävsamma liv tillsammans såg ut, om hur de hjälptes åt med barnen, m.m.
Denna min rapport hade jag sedan skickat till släkt, vänner och mina bekanta hemma i Sverige. Berättade också att den berört mottagarna, samt att jag fått många uppskattande kommentarer. Bland dessa mail-mottagare var det två, som spontant ville skänka lite pengar till stöd för den i torka, svett och tuffa omständigheter kämpande unga familjen. De ville att jag förmedlade denna deras pekuniära gåva. Den uppgiften tackade jag givetvis ja till, närmast med ”acklamation”.
Som avskedshälsning överräckte jag till Sarah och Emanuel var sitt förberett kuvert. Kan försäkra att dessa penninggåvor mottogs med största möjliga tacksamhet och glädje.
Teddy och hans något år yngre bror visade mig sedan vägen, inte den branta, utan en något längre men mer lättframkomlig väg till den mäktiga, ja märkliga granitklippa jag vid förra tillfället varit rätt så nära. Nu, denna gången, gick vi i klinch med stenbumlingen. Tog ett par bilder som bevis.
Mina goa’ grabbar eskorterade mig sedan fram till vägen. De sade sig vara fokuserade och flitiga i skolgång och studier. De ville satsa på utbildning, sade de motiverat och moget, så unga de var.
Jag stöttade dem så gott jag kunde i deras brådmogna ambitioner, vilka jag tror, ja närmast är övertygad, kommer att uppfyllas.
Efter att ha tagit farväl av pojkarna återstod för mig bara att strosa vägen åter till mitt enkla men funktionella lilla hus på sjukhusområdet. I den stigande solens allt skarpare sken hade jag mycket att betänka, bearbeta och smälta.
PS Googla gärna på Mutomo eller Mutomoprojektet, för mer fakta DS
