Lena Karlsson
Vem är jag? En smålänning som rätt nyss hamnade i Dalarna. Mer tänker jag inte berätta, inte nu i alla fall. Men när livet, ekonomin, tiden och kärleken har tillåtit så har jag alltid fotograferat. Min första kamera var en instamatic och jag fotograferade alla de andra barnen på gatan.
När jag senare i livet började lida av ambitionernas förbannelse så började det som för så många med fascinationen för att försöka fånga ljuset. Till en början är det förförande, men sedan blev det förgörande. Det är lätt att råka bli naturfotograf, och sedan stanna där. Lika lätt råkar man börja fotografera vackra ting i vackert ljus. Allt det där stod i vägen för tanken att försöka berätta om något mer än bara själva bilden. Varför försöka avbilda det vackra och det uppenbart synliga? Jag ifrågasatte varenda exponering, jag raderade alla mina hårddiskar.
Men alla drömmar dog inte i utrensningarna, men det tar tid att komma igen. Jag är fortfarande min egen hårda domare och avhåller mig ofta från att ta bilden jag har i sökaren. Syftet kan vara oklart. Utsnittet och kompositionen håller inte måttet. Jag letar efter rätt brännvidd för det jag vill. Kanske kommer den att bli 40 mm. Det finns bara en väg ut och det är att ta många bilder, i alla fall en tid, älska det som blev bra och utan självförakt slänga det som blev dåligt eller inte tillräcklig bra. Det är en läxa jag har att göra.
Vad vill jag fotografera då? Kanske kan man säga verkligheten. Men inte så som den omedelbart ser ut. Den behöver vara förhöjd. Eller något måste skava. Det är väl överflödigt att säga att jag kan titta hur länge som helst på klassiker som Lars Tunbjörk och Martin Parr, eller unga efterföljare som Gustav Gräll och Vanni Jung Ståhle. Och jag beundrar dem som lyckas berätta så det nuddar vid livets kärna, till exempel Emilia Bergmark-Jimenez eller Jessica Segerberg, med Sune Jonssons ande svävande. Jag kan också uppslukas av konceptuell skräck som Gregory Crewdson eller Philip-Lorca diCorcia.
Jag har gått rätt många kurser under åren i bildläsning, komposition, kamerateknik etc men har ingen fotografutbildning i strikt mening. Däremot har jag under ett yrkesliv som journalist och tidningsreporter allt som oftast fått uppdraget att rycka in som vikarierande fotograf när uppdragen har varit fler än antalet tillgängliga fotografer. Det har varit roligt och terapeutiskt eftersom man inte behöver ifrågasätta varför man tar bilden, och det har också lärt mig att göra människor bekväma framför kameran.
